Hej! Lördag i dag då och jag har inget inplanterat som vanligt så jag ska väl va hemma och tycka synd om mig själv i min ensamhet. Daniel ska umgås och dricka öl med Danne så jag får roa mig på egenhand. De senaste dagarna som varit eller veckorna faktiskt så har jag faktiskt saknat vänner. Jag har ju faktiskt inte jättemånga men de jag har är ju nära som man kan prata om allt med vilket jag tycker är bra. Men det känns som om alla bor så långt bort och om man vill umgås så måste man bestämma det så långt i förväg. Jag saknar att bara kunna ringa någon som bor några hus i från som man kan träffa närsomhelst och bara ta en promenad med och snacka lite skit. Nu när Daniel har börjat jobba så känner jag mig ensammare än någonsin, dagarna är jättelånga och helgerna går för fort. Nu är han ju ledig i några veckor men vi har inte gjort något kul hittills mer än att umgås med Karro och Cirre, vädret har ju inte tillåtit några utomhus aktiviteter om man säger så. Jag blir så uttråkad av att bara va hemma hela dagarna, jag saknar verkligen mitt jobb och mina arbetskamrater även om jag inte trivdes till 100 där jag jobbade, men jag hade i alla fall något att göra och jag tjänade pengar och kunde unna mig mer saker. Nu när vi snart ska få barn så kommer jag nog va hemma tills han/hon blir minst ett men då har jag alltid något att göra, ett litet liv att ta hand om. Jag längtar verkligen samtidigt som jag är rädd. Jag är rädd för att det är en sån stor förändring, att jag inte ska bli en bra mamma m.m men med lite positivt tänkande så vet jag att allt kommer att gå bra. I dag går jag förresten in i en ny vecka. V27 (26+0) det närmar sig sakta men säkert. /B