Mormor var här i förmiddags med lite lakan till spjälsängen som hon hade köp åt mig eftersom jag hade för några ( enligt henne ) haha så jag tackade och tog i mot, även lite kläder till bebis som hon hade köpt på Ullared och i stan, det var snällt.

Jag kan inte sluta tänka på vad vi pratade om när hon var här, nämligen den mannen som ska kalla sig min pappa. Han var ju som sagt här och hälsade på en snabbis, typ en timma och lämnade lite bebiskläder. Det kändes verkligen så konstigt och gör varje gång jag träffar honom, han är ju en främmande man, jag har ju knappt träffat honom i hela mitt liv och att han vill ge mig en kram och puss på kinden när vi ses känns för mig helt mysko, jag gillar det inte. Han är verkligen såå speciell, jag sa till mormor när hon var här att jag inte kunde förstå att min underbara mamma har varit tillsammans med honom, de är ju helt motsatsen till varandra. Hon höll med mig och berättade massa saker som inte precis gör det lättare att förstå sig på min så kallade pappa. Även om han är min biologiska pappa så kommer han aldrig att vara en pappa för mig, han har aldrig ställt upp och funnits där för mig så en pappa är han inte. Om det är någon man i mitt liv som jag kan kalla pappa så är det Tommy, han var tillsammans med min mamma och han har jag vuxit upp med, han har alltid funnits där i alla lägen, han om någon är pappa för mig!

Finns så mycket mer jag skulle vilja skriva, men jag blir bara så upprörd.
Istället så kryper jag ner i sängen och kollar på film med älskling.

/B